söndagen den 4:e december 2011

FAIR TRIAL - INGET FÖR STATEN

Den som misstänks för brott tillförsäkras vissa minimirättigheter genom Artikel 6 Europakonventionen. En sådan rättighet är rätten att som misstänkt kunna tiga och förhålla sig passiv genom hela processen. Denna rättighet får aldrig kränkas. Exempelvis är det otillåtet att en polis framtvingar ett erkännande med hjälp av hot som som är ägnat att framkalla allvarlig fruktan hos den hörde.

Denna grundläggande rättighet sattes på sin spets i Högsta domstolens mål B 2150-11. I målet handlar det om en man som polisen länge hade misstänkt för mord. I frustration över att utredningen hade kört fast utsatte polisen mannen för en bevisprovokation med hotfulla inslag, vilket ledde till att mannen lämnade uppgifter som var negativa för honom själv.

Högsta domstolen konstaterar att bevisprovokationen har innehållit "otillbörliga inslag", dock inte av det allvarligare slaget. Denna bedömning ledde till att mannen fälldes, men eftersom hans rättigheter hade kränkts så fick han ett reducerat straff.

Men vilka förutsättningar gällde för bevisprovokationen och vilka signaler sänder Högsta domstolens dom till polis och åklagare?:

I det aktuella fallet hade polismannen "Mike" kontaktat den misstänkte och låtit honom förstå att Mike tillhörde en kriminell organisation. Den misstänkte hade uppfattat att det handlade om Hells Angels. Mike hade klargjort för den misstänkte att kroppen efter kvinnan måste återfinnas, eftersom annars en livförsäkring efter henne inte skulle utfalla och att kriminella grupperingar som kom från det gamla östblocket hade gjort anspråk på ersättningen.

Dessutom hade Mike utlovat 75.000 kronor till den misstänkte om han berättade vad han visste. Mike hade vidare förklarat för CV att – om så inte skedde – skulle "ryssar och tjetjener komma till Motala och "röja". "Dom håller på med sånt och du vet ju vad dom kan" och liknande uttryck hade Mike också använt. Särskilt allvarligt måste hotet ha framstått för den misstänkte, sedan polisen förstärkt vad som uttalats genom att "öka trycket" och låtit tre andra polismän, en föregiven "ryss" tillsammans med två följeslagare uppsöka den misstänkte utanför hans hem, där de uppmanat honom att kontakta Mike.

Det står alltså helt klart att polisen har framkallat ett erkännande genom hot om att den misstänkte skulle utsättas för angrepp från en rysk maffialiknande organisation om han inte lämnade de önskade uppgifterna. För egen del kan jag inte förstå hur Högsta domstolen inte kan anse att en sådan bevisprovokation inte skulle tillhör de mer allvarliga slagen.

Bevisprovokationen var utdragen och innehöll klara hot om kriminella angrepp. Om denna förhörs- och utredningsmetod - som nu har fått sanktion genom Högsta domstolens dom - nu blir legio är situationen allvarlig. Vilka andra hotelser kan accepteras? Var går gränserna för polisens och åklagarnas arbetsmetoder? Noterbart är att de metoder som polisen tillämpade i sin bevisprovokation innefattar handlingar som kan vara straffbara som olaga hot, men mig veterligt har åklagare inte inlett någon förundersökning mot de inblandade polismännen. Är det rimligt att staten genom sina poliser och åklagare själva begår brott för att lösa andra brott? Jag anser inte det och situationen som har tillskapats genom Högsta domstolens dom är synnerligen allvarlig.

7 kommentarer:

  1. Detta är inte acceptabelt. Hot av den typen (säkerligen framförda så att den som hotar tydligt visar vilket svar som önskas,dvs sufflerar den hotade) skall inte användas av rättsväsendet i en rättsstat.

    Dommen behöver överklagas så snabbt som möjligt.

    SvaraRadera
  2. Låter ju alldeles förfärligt om det inte inleds en förundersökning mot de inblandade polismännen. Så där kan det ju inte få gå till.

    Jag kan tycka att HD:s sätt att beskriva allvarlighetsgraden är olycklig, men det faktum att det inte är den allvarligaste graden - hör inte det samman med att HD är ovilligt att kategorisera polisernas hot som tortyr?

    För mig framstår det inte som helt självklart var gränsen ska dras mellan mycket allvarliga hot och regelrätt tortyr. I vilket fall som helst så är det viktigt att det blir tydliga påföljder för poliser som ägnar sig åt den här typen av maffiametoder.

    Förresten är det där tyska fallet som hänvisas till i HD:s dom intressant. I det fallet fanns det ett visst våldsinslag, men frågan är om inte hoten i det fallet var värre än våldet. Om man gör den bedömningen skulle ju situationen kunna anses vara ganska lik, även om hoten verkade vara mer specifika i det tyska fallet.

    SvaraRadera
  3. Ett överklagande av den fällande domen (för mord) är knappast ett effektivt sätt att få polismännens agerande prövat. Dels är det bara den dömde själv (samt åklagaren) som har rätt att överklaga, dels innebär inte en ändring av domen att polismännen ställs till svars. Det måste till en separat process mot dem, oberoende av hur det gick i mordåtalet. Finns det ens något prejudikat i Sverige på att ett åtal kan ogillas därför att polisen har begått brott i utredningsarbetet? Vi har vad jag vet fortfarande "fri bevisprövning" utan några större hänsyn till hur bevisen anskaffats.

    "Tortyr" definieras inte närmare i brottsbalken, men ingår i definitionen av olaga tvång (4 kap. 4 § BrB): "Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr."

    Av formuleringen får jag intrycket att det är fysisk misshandel som åsyftas, inte "psykisk tortyr" (som jag för övrigt menar är något annat än att framföra upprepade och effektfulla hot om våld). Polismännens agerande kan helt klart beskrivas som olaga hot, men jag är inte säker på att det uppfyller kriterierna på olaga tvång, just därför att "tvånget" inte var uttalat; offret tvingades inte att erkänna (alltså att lämna de avslöjande uppgifterna till polisen) utan lurades att göra det.

    För att göra en analogi som inte involverar polisen: Om jag får min granne att teckna en hemförsäkring hos det försäkringsbolag jag i hemlighet arbetar för genom att lura i honom att det går en pyroman lös i bostadsområdet, då är det antagligen bedrägeri, men knappast olaga tvång, och troligen inte olaga hot heller (om det vore olaga hot att varna för andras våldsamma planer utan att själv vilja främja dem, då skulle majoriteten av västvärldens politiker sitta i fängelse nu).

    Därför finner jag frågan om vad som är tortyr ovidkommande. Det är inte enda kriteriet på vad som utgör grovt olaga tvång, och hur som helst är det lättare att konstatera olaga hot (som kan vara grovt och ge fängelse trots att det inte innefattar något våld eller någon tortyr alls).

    Olaga tvång genom psykisk tortyr, det är vad "spanska inkvisitionen" ägnade sig åt när de försökte framtvinga en bekännelse genom att hota med en kudde...

    SvaraRadera
  4. @Anders Andersson; "Finns det ens något prejudikat i Sverige på att ett åtal kan ogillas därför att polisen har begått brott i utredningsarbetet?"

    I hastigheten kommer jag att tänka på NJA 2007 s. 1037 där ett åtal ogillades pga polisens brottsprovokation.

    SvaraRadera
  5. @Anders: Det borde alldeles utmärkt hamna under olaga tvång

    Olaga tvång - 4 kapitlet 4 § Brottsbalken

    ”Den som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något, dömes för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år."

    Det räcker med HOT om brotslig gärning (och mordhot borde räknas :))

    SvaraRadera
  6. Ja, det räcker med hot om brottslig gärning (till exempel mordhot) för att "tvingandet" skall vara olaga tvång, men det gäller för olaga hot också. Det som skiljer olaga tvång från olaga hot är inte förekomsten av hot, utan förekomsten av tvång, och jag hävdar att tvånget inte alls är uppenbart i det aktuella fallet.

    Agenten (polismannen med fingerad identitet) ställer inte ett direkt krav, av typen "skriv på här, annars klår mina kumpaner upp dig", för det är olaga tvång. Agenten målar i stället upp ett hot från fiktiva gorillor. Det torde här sakna betydelse huruvida han sympatiserar med gorillorna eller ej; genom att vara den som framför hotet blir han delaktig i det, och när det visar sig att gorillorna inte existerar blir agenten ensamt ansvarig för hotet, som alltså är tomt.

    Sedan lämnar agenten åt offret (den mordmisstänkte) att besluta hur han skall göra. I sin agentroll kan han inte ställa ultimatum och kräva att offret anger sig själv för polisen, för då röjer han sitt verkliga uppdrag. Han agerar endast "budbärare", och han framställer det inte som att han själv kommer att bistå gorillorna med information om offrets agerande. Det behövs inte; offret antas agera så att informationen skall nå fram ändå. Om offret hade genomskådat planen hade han kunnat ignorera hotet, och det hade inte funnits något sätt för polisen att verkställa detsamma utan att begå ett nytt brott. Något reellt tvång har enligt min mening inte förelegat.

    Jag håller dock med om att situationen inte är självklar, och det är möjligt att det finns rättspraxis som talar för att även "upplevt tvång" (till skillnad från reellt dito) också kan leda till ansvar för olaga tvång. Därför konstruerar jag analogin med försäkringsagenten som lurar sin granne att teckna en måhända onödig försäkring genom att övertyga honom om att det ränner pyromaner runt knuten. Grannen kan mycket väl känna sig utsatt för ett övermäktigt och akut hot från de påstådda pyromanerna, men räcker det för att försäkringsagenten skall göra sig skyldig till olaga tvång, när han inte uttryckligen säger "skriv under här, annars går jag ut och hjälper till att tända på"?

    SvaraRadera
  7. Det känns som om väldigt många fall av olaga hot förvandlas till olaga tvång om det nu räcker att offret påverkas av hotet att fatta ett beslut som han annars inte skulle ha fattat. De enda gärningar som därmed förblir olaga hot torde vara sådana som inte uppställer några villkor alls, utan där offret förklaras oförmögen att rädda sig ur situationen, som när en känd romanfigur ligger fastspänd på en brits och ser en brännande laserstråle närma sig:

    - Guldfinger, vill Ni att jag skall tala?

    - Nej, herr Bond, jag vill att Ni skall dö!

    Det kan nämnas att det finns ett annat brott med inslag av hot som medel att påverka någons beslut, och det är övergrepp i rättssak, alltså att misshandla eller hota någon som antingen har medverkat eller avser att medverka i en rättsprocess (17 kap. 10 § BrB). Paragrafen inleds med orden "Den som med våld eller hot om våld angriper någon", men ingenstans i paragrafen används ordet "tvång". Den konkreta gärningsbeskrivningen ("våld eller hot om våld") är snarlik den som gäller för olaga tvång ("misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig gärning"), medan uppsåtet (syftet) är mer avgränsat, nämligen att påverka ett vittnesmål jämfört med att tilltvinga sig någon fördel i största allmänhet. Detta tycker jag styrker min uppfattning att lagstiftaren inte ser dylika påtryckningar som ett "tvång" utan som innebörden av ett hot. Olaga tvång beskriver då en annan, mer konkret, tillämpning av ett hot- eller våldsbrott.

    Fast det här är väl ändå ett sidospår av begränsad betydelse? Det viktiga torde vara huruvida en polisman alls kan ställas till svars för brott begångna i utredningsarbetet, inte exakt vilken denna brottsrubricering är. Om det nu råder oenighet rörande rubriceringen, då förefaller det taktiskt riktigt att peka på en rubricering som alla kan se är rimlig, och se till att en prövning kommer till stånd. Om prövningen skulle sluta i en friande dom, då vill vi inte efteråt ha en diskussion om vad det berodde på, vilket vi lär få om ribban lagts för högt från början.

    SvaraRadera